När Phoenix kom till världen

Här kommer som lovat de längre och mer förklarande inlägget.

För att förvirring inte ska uppstå bland mina kära läsare så måste jag börja med att säga att; yes, jag har lurats med er ett par gånger dom senaste dagarna (mestadels 13-18de) både här och på facebook, lite sneaky av oss (mig) sådär. Jag har nämnligen ägnat mig åt att "fejkblogga" och "fejkstatusat" en hel del.
Jag ska försöka få de i någorlunda rätt ordning för att minsta möjliga kaos ska uppstå xD

Onsdag, 13:de juli
Vaknade vid fyra av att jag hade svårt att andas och det gjorde dessutom fruktansvärt ont, det kändes som om en dvärg satt på mitt bröst och helt enkelt försökte ha livet av mig, extremt obehagligt, och vid sju någon gång så började jag dessutom må illa och kräkas och mådde allmänt skit. Vi blev lite oroliga och ringde till sjukvårdsupplysningen som tyckte vi skulle ringa till förlossningen som i sin tur tyckte att vi skulle komma in, så vi packade ut oss till bilen och åkte 18 mil. Dom tog prover och kollade både mig och lillhjärtat, och sa att allt såg bra ut men de kändes inte ett dugg bra. Fick en hinnsvepning som inte satte igång nånting utan bara var hemsk. Vi blev kvar över natten för observation.
Note: Mannens och min kvalitetstid tillbringades på ett sjukhusrum i Östersund.

Torsdag, 14:de juli - BF
Mer prover och allt såg fortfarande jättebra ut men det kändes väl inte alltför jävla toppen för min del trots de, förutom att lillgrabben mådde bra då. Jag var allmänt förbannad på svensk sjukvård som man betalar dryg skatt för och det man får för de, de är noll kommunikation, eller snarare, min del av kommunikationen var bra, jag pratade och lyssnade medans personalen å sin sida not so much. Fick två hinnsvepningar till, ännu värre än den första och absolut inget jag rekommenderar - att få tre inom 24 timmar, dessutom hjälpte inte dom heller. Gjorde tillväxtultraljud och dom uppskattade hans vikt till 2900nånting ungefär, hon kunde inte säga säkert för hon fick inget bra huvudmått för han låg så långt, långt ner.  Hade på kvällen regelbundna sammandragningar men dom tyckte jag behövde nånting att sova på och jag sa ja, och återigen denna kommunikationsbrist, hålla på och övertala någon i en dryg halvtimme som redan sagt ja, vad är grejen med de liksom >.< De resulterade i af i att allting avstannade under natten.
Note: 2 stycken i föräldragruppen var där och fick varsitt litet barn.

Fredag, 15:de juli
Åkte hem vid tio ungefär, skitsur och grinig.
Note: Tillväxtul jag skrev om hände alltså inte på fredagen utan dagen innan.

Lördag, 16:de juli
Eftersom jag hade fejkstatusat på facebook om att vi hade storstädat så fick vi ju lov till att göra de då, utifall någon skulle få för sig att titta förbi liksom xD Slutade med en ommöblering så den delen var faktiskt på ritkigt. Ja, jag vet, tokig och höggravid. På kvällen visades remember the titans och den tittade jag på trots att jag sett den typ tusen gånger men jag tycker den är så bra. Jag missade dock slutet, för just när han ska till och bilolyckas reste jag mig ur soffan och de kändes som om jag kissade på mig, stod där förvirrad en stund innan jag kom på att jag nog borde gå till damernas ;) medans mannen fick ringa förlossningen, dom tyckte han verkade förvirrad och ville prata med mig som var lika förvirrad som han och jag sa att vi tror att vattnet har gått och hon frågade om jag var säker (återigen, kommunikationen, varför trodde hon att jag sa TROR, hade jag vart säker hade jag ju sagt de) och vi blev tillsagda att vi måste komma in på kontroll. Så skitförbannade och rent ut sagt less fick vi ju sätta oss i bilen, igen, och åka dessa sabla 18 mil, igen. Jo men visst, vattnet hade gått så det blev att ligga på patienhotellet en natt, dom hade i af bekväma sängar.
Note: Så när jag skrev att jag satt "här igen och gjorde som vanligt ingenting" så satt jag brevid mannen i bilen och åkte hela vägen till östersund en gång till.

Söndag, 17:de juli
Blev inskrivna och tillbringade dagen med att sitta på rum 201, om vi inte kom igång av oss själva skulle vi sättas igång på morgonen på måndagen.

Måndag, 18:de juli
Droppdags. Dom frågade om vi ville komma igång så snart som möjligt och eftersom jag velat de redan den 13:de så sa jag ja. Fick dropp kl 9 och var öppen 3 cm och det satte väl igång lite smått sådär men inget direkt nämnvärt och dom höjde droppet ett par gånger. Smågrubblade lite över att MsKitty skulle ha gissat rätt datum och jag känt de på mig och tyckte hon kunde ha valt ett litet tidigare datum xD Klockan tolv så satte dom hjärtprylen på lillkillens huvud och då gick vattnet en gång till för de hade bildats en ny fosterhinna och det var väl då de började ordentligt, det blev överjävligt på typ två sekunder och dom ringde efter naskosläkaren som vid 20 över 1 satte epidural och den sa dom skulle börja verka straxt efter halv. Jag var hög på lustgas och såg allmänt vita prickar överallt och höll på och tuppa av ett par gånger, tog bara "vanligt" andetag yttesrt sällan och enbart för att inte tuppa av och skrämma livet ur min stackars man som gjorde sitt allra bästa för att stötta mig och led med mig. Vid tre hade vi haft krystvärkar några minuter men jag ville minsann inte krysta för min mamma har sagt att om man håller igen lite hinner kroppen tänja sig själv och man spricker mindre/inte alls men tre började vi i af krysta, när huvudet var på väg ut frågade hon om jag ville klappa honom och jag tyckte att hon var totalt tokig och ville bara ha ut honom. 27 var han ute efter den värsta smärtan jag någonsin upplevt, den hemskaste upplevelsen någonsin, han var värt de helt klart, men det var ändå hemskt och förjävligt och jag förstår inte alls hur folk skaffar mer än ett barn. Men när han skrek till där så grät både mannen och jag en skvätt och han sa att han var stolt över mig och vi tyckte nog båda två att det var skönt att det var över. Mannen hade blivit förvarnad över hur elaka kvinnor blir när dom föder, att allt i hela världen skulle vara hans fel osv, men jag skällde inte på min man en endaste gång, han var ett toppenstöd som gjorde de han kunde och var helt fantastisk.  Sen sa dom att jag skulle köras ner på operation och de kände bara hemskt att det inte var över än, trots allt. Vid 16:30 hade jag ammat första gången och dom körde iväg mig och sövde ner mig, vid kvart i sju var de klart och dom väckte mig igen och jag var så lycklig över att vakna, är alltid livrädd att dö när jag blir nedsövd och de kändes inte som rätt dag för de (hade trots allt inte velat vara vaken men i af) och vid halv åtta  var jag tillbaka hos min älskade lilla familj.
Och efter de vet ni ungefär :)
Note: Och fast förlossningen är de hemskaste jag upplevt, förutom att Phoenix kom, och att jag inte förstår hur folk skaffar fler än ett barn tycker jag att man ska skaffa åtminstone ett för de är magiskt!

Jag går lite som en cowboy, har "smått" ont fortfarande, jag är otroligt tveksam till fler barn, till att någonsin göra om de (tänker i af inte föda dom naturligt) jag känner heller inget behöv av att göra om de, Jag har en komplett familj med världens finaste underbaraste man och ett magiskt fulländat litet mirakel till son.
Jag är inte gjord varken för att vara gravid eller föda barn, men fru och mor det är jag som skapt för.


<3 Mattias & Phoenix <3