ibland är det jobbigt att veta, att ingenting kan bli som förut, som det brukade vara, man borde vara van, ha lärt sig vid det här laget, men samtidigt måste man ju hysa något slags hopp om mänskligheten, annars går det ju verkligen inte, men samtidigt, jag borde ju så ha lärt mig.
men jag vet inte, man kan inte lita på någon helt enkelt, och inte sina fem sinnen, det är precis som dom säger, man kan bara lita på den där lilla lilla rösten djupt inom sig, den rösten som de flesta inte hör. jag brukade höra den rätt ofta, men den börjar bli tyst, jag saknar den och jag känner mig så tom och ensam utan den.
jag känner mig ensam utan min syster, men nu för tiden kan man inte lita på sitt eget kött och blod, blod är inte tjockare än vatten, blod betyder ingenting, förändringarnas tid är här