ibland gör det så ont att det gör ont att andas, det är fysiskt omöjligt att dra in luften i lungorna och andetagen slickar inte mina läppar som dom ska, jag är heller inte helt övertygad om att hjärtat slår i rätt takt eller om det alls slår, smärtan är det enda som är verkligt, smärtan låter mig veta att jag inte är död än, trots att själen är tummad i kanterna, halvt sönderriven och osynlig, och hjärtat är fullt med fingeravtryck, småsprickor och alldeles som glas man andats på.
jag förstår inte hur det blev såhär och jag har ingen aning om det någonsin kommer att sluta vara det, det känns som ett vägskäl och jag kan bara sätta mig där mitt i korsningen och hoppas på att någon gång dyker det upp någon som vet, varulvar och vampyrer verkar lätt i jämförelse med det här. jag trodde det skulle vara rosenrött när man var kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar